Redan hösten 1949 började diskussionerna om en ersättare till SAAB 29 "Flygande Tunnan". Det nya jaktplanet skulle kunna sättas in mot tunga kärnvapenbestyckade bombplan på 10 km höjd. Ett plan med goda start- och stigegenskaper behövdes.
Under projektets början togs flera olika koncept fram. Typ 1220 såg ut som en utveckling av Lansen med ett mellanting mellan pilvinge och deltavinge. I typ 1250 började deltavingen ta form.
För att få erfarenheter från hur deltavingen fungerade konstruerades en swinglinemodell i skala 1:7 samt försöksplanet SAAB 210 "Lill-Draken", vars första offiviella flygning skedde den 21 januari 1952. Planet, som hade den typiska dubbeldeltavingen, flög 887 gånger mellan januari 1952 och oktober 1956.
Under tiden hade det första provflygplanet, 35-1, byggts och den 25 oktober 1955 flög det för första gången med Bengt Olow vid spakarna. Tre månader senare flög Draken genom ljudvallen.
De första J 35 A, som nu var Flygvapnets beteckning på typen, började levereras till F13 våren 1960. Flygplan 35002-35065 hade RM6B, ebk 65 och kort stjärtkon. 35066-35090 hade ebk 66 och därmed längre bakkropp.
I J 35 B installerades en radar PS-03/A samt sikte S 7. Avsikten var att versionen skulle ha den utvecklade motorn RM6C, men den var inte klar för använding. Första J 35 B hade sitt luftdop den 29 november 1959. Efter avvecklingen av denna version lånades några ut till Finland.
En del av J 35 A kom att byggas om till SK 35 C, ett skolplan där lärare och elev satt i tandem.
Utvecklingen ledde fram till J 35 D vars yttre skilde sig främst genom att luftintaget var framdraget och annorlunda pitotrör i fenan. Flygplanet hade också RM6C-motorn. Den första officiella introduktionen skedde på en pressvisning den 30 september 1963.
En spaningsversion behövdes och S 35 E togs fram. Första flygplanet var en ombyggd J 35 D (35278) och jungfruflygningen skedde i juni 1963 och den individen kom att tjänstgöra i över 10 år som provflygplan av både Saab och Fc. F11 fick typen levererad 1965.
J 35 F var en direkt utveckling av D-versionen. Det var främst de utökade vapenalternativen som drev ledde fram till F-versionen. En av de synliga förändringarna var utseendet på huven. Det kom att finnas två versioner F1 och F2, där den senare versionen var försedd med en IR-sensor under nosen.
Den sista versionen blev J 35 J, där J stod för F10, vilket var den sista flottiljen som flög Draken. Denna version kom 1987.
Draken kom till F17 1973, då F3 Malmen och F18 Tullinge lades ner. I samband med detta ombildades förbandet från attackflottilj till jaktflottilj. Den 2 april 1973 anlände de första åtta Drakarna med förare från F3, till Quintus Röd. Tiden i Kallinge, fram till 1981, blev mycket positivt med bl.a en haverifri period. Gränserna mellan kategorierna flygplan/vapen och el började suddas ut. Elteknikerna, som var en egen kategori på den tiden, fick betydligt mer att göra och var inne på områden som traditionellt sköttes av andra. Växelspänning i flygplanet var en ny bekantskap, som utvecklade ett behov av en Bragg (Beredskapsaggregat). För flygplan/vapen-teknikerna var bromsfallskärmen något nytt. På F17 ersattes Draken först av S 37 Viggen på 2 div/komp 1979 och med JA 37 Viggen 1981 på 1 div/komp. Bägge versionerna av "Filip" fanns på flottiljen.
Draken kom även att expoteras till Finland, Danmark och Österrike.
(Källa har i huvudsak använts Draken/Bowidfeldt, Draken 50 år/Flyghistorisk Revy utgiven av Svensk Flyghistorisk Förening samt Från B3 till Jaktviggen 1944-1994/Sigvard Forsberg)
Första Drakenpiloterna på F17
Första Drakenpiloterna på F17